Allt för att få spela handboll igen!

Åh, minnen ♥

Sitter och kollar igenom bilder på laget, fan va lycklig lottad jag är som har så underbara lagkamrater och vänner! Allt vi har gjort tillsammans. Alla träningar, matcher, cuper, läger osv. Allt skrattande, alla sånger, allt peppande, alla bus och den otroliga lagandan vi hade. Det va det som gjorde att vi höll ihop i 5 år trots alla motgångar med tränare osv. Vi gav inte upp, vi brann för handbollen och gjorde allt för att få fortsätta med det. Nu är läget lite annorlunda. Laget har tappat några nu pga skolan och vi är bara några få kvar. Det har även startats 2 knatte lag och vi som är kvar är med och tränar de yngre, men hoppas på att snart få egna tider i hallen. Jag kommer börja träna igen nästa vecka, vilket är helt jävla underbart! Jag har ju gått hos en sjukgymnast i några veckor nu och har inte fått träna. Utan jag har ett eget program som är anpassad för mig och min kropp. Min sjukgymnast tvivlar på att jag kommer kunna spela handboll igen, men det gör inte jag! Jag kommer  inte kunna träna stenhårt i början såklart, utan jag får ju ta det stegvis. Men mitt mål är att tillslut bli helt återställt och kunna utföra sporten jag älskar! För jag saknar att få den där adrenalinkicken när jag går ut på planen, att få platta till motståndaren rejält, sätta bollen rakt i krysset och att få peppande kommentarer från lagkamrater och tränare. Ville bara skriva detta för att handbollen är en stor del av mitt liv och bloggen handlar ju om mitt liv, eller hur? Precis. Men nu ska jag inte skriva mer utan jag och min syster ska se på Magnus Betnér.

-Ha det gött! ♥