Åh herregud. Jag har precis suttit och läst igenom 27 sidor i tidningarna om de brutala attackerna som har sket i vårat grannland, Norge. Det är helt oförståeligt att en enda människa kan göra något så otroligt sjukt som att först bombardera regeringskvarteret i centrala Oslo och sedan åka ut till ön Utøya, några mil norr om Oslo, utklädd till polis och skjuta cirka 80 barn/ungdomar till döds. Jag hoppas att han får det mest outhärdligast straffet man någonsin kan få. Denna sjuka människa är inte ens värd att leva.
Mina tankar går till alla skadade, rädda och till de som har förlorat någon. Jag är själv otroligt chockerad och jag önskar att jag kunde göra något för vårat underbara grannland. Det som skrämmer skiten ur mig nu är att jag och min storasyster faktiskt kunde ha varit där när det hände. Vi hade planerat att åka till våran farbror som bor i Oslo någon gång under sommaren. Men vi hade inte bestämt datum. Tänk om vi hade bestämt oss att åka den här veckan. Shit, jag kan inte ens tänka på det. Det första jag tänkte på när jag fick reda på vad som hade hänt var: Lars. Hur mår Lars? Är han okej? Va han där när det hände ? osv. Paniken i det ögonblicket va outhärdligt. Jag va så otroligt rädd att det hade hänt honom något. Men han mår bra och det gör även hans tjej. Han hade suttit på bussen hem och han hade inte märkt någonting.När jag fick reda på det fick jag ett lugn i hela kroppen.
Nu ska jag titta på på oth, men Norge kommer fortfarande vara i mina tankar. ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar